Det här är historien om Mattias och hans väg tillbaka efter en hjärntumör.

Mattias är en varm, glad trebarnspappa med ett stort hjärta för sina medmänniskor. Han är också en högpresterande civilingenjör som alltid har haft höga mål, van att ta sig an mycket svåra problem och arbeta hårt. Mattias och jag har träffat varandra i olika professionella sammanhang de senaste 10 åren och det har nästan alltid gällt industriell robotisering och produktion.

Men låt oss ta historien från början. Den 2 september en fredag eftermiddag fick jag ett mail när jag precis var på väg till ett möte på stan. Rubriken var Samarbete inför Vasaloppet 2017. Jag tänkte först, läser det när jag kommer hem. Men jag började läsa mailet och kunde inte sluta. Det var ett långt mail och tårarna började rinna.

För 10 månader föll Mattias ihop när han var ute och sprang i skogarna hemmavid. Han återfick medvetandet efter ca 25 min. Han förstod att något var riktigt fel och tog sig till sjukhuset. De konstaterade att han hade en hjärntumör stor som ett hönsägg mitt i talcentret. Ett fruktansvärt tufft besked att få när man är 44 år gammal med familj. Det blev operation i mitten av januari i år, två kirurger i Uppsala kunde efter 7 timmar konstatera att operationen troligen var lyckad och att Mattias nu kunde påbörja sin rehabilitering. De första dagarna var hans tal obegripligt och balansen inte tillräcklig för att kunna gå utan stöd. Prognosen från neurologläkaren var att om allt går bra skulle han troligen börja jobba på deltid inom 1-2 år och sedan nå heltid inom ytterligare 1-2 år. Analysen av tumören visade också att han hade haft tur. Tumören var godartad och han därför borde kunna slippa både strålning och cellgifter. Ny magnetröntgen om ca 6 månader skulle ge besked.

Han har sedan dess jobbat hårt med att komma tillbaka fysiskt och mentalt med många långa promenader, löpturer, längdskidåkning och daglig minnesträning. Han hade också en stor fördel av att dels vara i bra fysisk form innan upptäckten av tumören men också att han kunde förbereda sig inför operationen genom stora doser låg- och medelintensiv träning under nästan två månader. Efter operationen fokuserade han mycket på att snabbt komma tillbaka fysiskt för att lättare kunna jobba med det mentala. Rehabiliteringen har gått ovanligt bra och 7 månader efter operationen, började han arbetsträna. Han började på 25% men har redan gått upp till 50%. Han har också fått arbetsuppgifter som inte kräver för mycket kontakter då han fortfarande får så kallad ”hjärntrötthet” vid för stor mental belastning.

Innan Mattias fick cancerbeskedet 2015 var han anmäld till Vasaloppet 2016 med en liten förhoppning att kunna uppfylla ett av sina ”livsmål”. Att genomföra Vasaloppet på medaljtid. Han har kört Öppet Spår och Vasaloppen 8 gånger och körde senast Vasaloppet 2013 på 6 h 20 minuter, ca 30 minuter från sitt stora mål. Inför operationen hade man sagt att han kunde träna så mycket lågintensiv träning som han ville och att efter operationen var träning bra, dock med viss måtta. Han satte därför upp ett mentalt mål att behålla drömmen om Vasaloppet 2016, dock ej på medaljtid utan målet var att kunna genomföra loppet som ett bevis på att han besegrat cancern. För att öka motivationen ville han också kosta på sig några nya ”prylar” och hans val föll på Racefox. Han började använda träningsverktyget i slutet av januari, bara några veckor efter operationen. Först i samband med stakning inomhus med gummiexpandrar men sedan även i skidspåret då balansen blivit bättre. Han kände direkt att detta var ett bra komplement till sin längdskidträning. När Vasaloppsveckan började närma sig träffade han sin läkare och berättade om sitt mål att åka Vasaloppet. Det blev ett extremt tydligt NEJ och Mattias höll med eftersom det viktigaste var trots allt att han överlevt operationen och att prognosen nu såg riktigt bra ut. Han sålde sin startplats men kunde inte riktigt släppa sitt mentala mål. Under Vasaloppsveckan, som sammanfaller med sportlovet för barnen, var han och familjen i Dalarna hos några vänner som också delar glädjen för längdskidåkning och de körde några pass tillsammans.

På måndag kväll kollade de väderprognosen och såg att tisdagen skulle bli perfekt, några kallgrader och skinande sol. Per, pappan i den andra familjen, frågade om de skulle köra Halvvasan tillsammans i lugnt tempo dagen efter. De bodde bara 1,5 h med bil från Mora och biljetter fanns det gått om. Mattias kunde inte säga nej och valde att inte konsultera sin neurolog i detta beslut. Det blev en fantastisk dag med fantastisk skidåkning och Mattias bara njöt hela vägen! Mattias har sedan dess fortsatt träna fysiskt på ”medelnivå” då han främst behövt fokusera på minnesträning och den mentala rehabiliteringen. Sedan i somras har han nu börjat med rullskideträning. Träningen går hyfsat bra men han känner att han nog aldrig kommer få sin ”Vasaloppsmedalj” om han inte får hjälp från någon som kan analysera hans skidteknik fullt ut, och lägga upp ett träningsprogram som passar honom och som tar hänsyn till både Mattias möjligheter och hans begränsningar samt pushar honom på rätt sätt.

Hur det än skulle gå i loppet så är Mattias och hans familj naturligtvis vinnare om han överhuvudtaget kan genomföra ett helt Vasalopp men Mattias dröm är att visa att det går att uppnå sina drömmar även efter ett cancerbesked med rätt hjälp, hårt arbete och en del tur. Han hoppas att det också kan ge hopp och inspiration till andra som fått samma besked.

När jag hade läst klart mailet så var det ju helt självklart för mig att kontakta Mattias. Jag funderade mycket på vad det innebär att hjälpa någon i Mattias tillstånd innan vi träffade första gången. Kände osäkerhet men också glädje över att få frågan och att eventuellt kunna hjälpa Mattias i hans rehabilitering.

Vi bestämde att vi skulle ta oss ut och åka lite rullskidor tillsammans, det sammanföll även med ett lugnt pass med Elin. Jag var oerhört nyfiken på hur Mattias åkte. Det var en oerhört positiv upplevelse, vi pratade, Elin och jag hjälpte till med lite tekniska tips och framförallt så såg jag en människa med en enorm livsaptit! För mig var detta pass viktigt eftersom jag såg att Mattias var i bra skick. Efter passet funderade jag mycket på vad som gällde för vårt samarbete, vilka ledord skulle jag använda. Jag kom fram till lyssna, varsamhet och skynda långsamt!

Jag kommer de kommande veckorna att skriva om Mattias och mitt samarbete!

Jag är otroligt tacksam för att få hjälpa Mattias och för att jag är frisk!

Christer